felicianna.blogg.se

Dagen har verkligen varit hur bra som helst. Vi kom till barnhemmet och som vanligt stog barnen vid staket och vinkade. De var nu många fler än vanligt vilket var väldigt kul att se, vi har verkligen längtat tills alla skulle komma! Vi har velat ge barnen våra leksaker sen vi kom till Thailand så det var det första vi gjorde när vi kom fram. En flicka hjälpte oss att ta bort plasten på sakerna och sedan tog hon en blyertspenna, en färgpenna och ett sudd och räckte mot oss. Vi fattade verkligen ingenting och bara kollade på varandra och försökte förstå vad hon menade. Hon pratade bara thailändska och vi började skratta eftersom vi inte förstog. De tog sedan tag i vår arm och la sakerna i vår hand och vi förstog inte vad hon ville komma fram till och satt fortfarande där som två frågetecken. Hon pekade då på sakerna i våra händer och sedan på en liten flicka, hon ville att vi skulle ge det till henne. Grejen var att barnen var så väluppfostrade så de tog inte emot sakerna om de inte kom från oss. De stog på led och en efter en kom de fram och tog emot sakerna som vi gav dem. De neg, satte ihop händerna som man gör när man ber och sa "kap khun ka" som betyder tack på thailändska. De sa även thank you och gav oss världens största leende. Vi hade räknat med att alla skulle sitta tillsammans och måla eftersom vi bara hade ett stort paket med kritor och ett paket med färgpennor, men här är det väldigt viktigt att man delar lika på allt så alla fick istället en krita/penna var. Vi delade ut allt vi hade, såpbubblor, sudd (som uppskattades enormt mycket eftersom de inte hade några innan), pennor, kritor, färgpennor, pennvässare, pussel och memory. Vi hade även kopierat ca 70 olika bilder från målarböcker hemma i sverige som vi tänkte ge dem, men de tog verkligen inte för sig och väntade på att vi skulle välja en bild åt dom. Efter mycket pekande och teckenspråk så förstod de äntligena att de själva fick välja vilken bild de ville och då blev det full fart på allihop.

 

De flesta gick in till sin bänk i klassrummen och satte sig ner och målade. De har alla varsin bänk och de är ca 6 st barn i varje klassrum. Detta gäller det allra yngsta, de äldre är ca 20st i varje klassrum. De barn som inte gick in satte sig på utsidan med oss och målade. Rätt som det var så ringde en klocka och det var dags för barnen att gå på lektion. Vi väntade en stund utanför eftersom vi inte ville tränga oss på och var rädda att de inte skulle kunna koncentrera sig om vi var i rummet och kanske tog bilder. Tillslut gick vi in i ett ändå och då ser vi att alla sitter och målar de bilder som de fått av oss. De hade alltså en lektion som gick ut på att visa deras tacksamhet mot oss så när vi kom in i rummet så vinkade alla och ropade thank you och log. Det var samma i alla klassrum och vi blev väldigt glada. Vi gick runt och försökte prata med barnen men de allra yngsta förstod inte. De kollade, log och sedan skrattade de eftersom de fortfarande ville vara trevliga. Vad vi snabbt märkte var att alla barnen var väldigt kreaktiva och att de ritar på samma sätt. De fyller i kanterna med en färg och målar sedan partiet innuti med samma färg, fast inte lika hårt. De såg ut som om de skuggade och vi kunde båda konstatera att det inte fanns ett enda barn, utan att överdriva, som målade sämre än oss. De la verkligen ner tid på teckningarna och de blev väldigt fina. 

 

När vi åkte iväg på lunch så åt även de mat och när vi kom tillbaka till barnhemmet igen så hade de rast. De satt då fortfarande kvar och målade på sina teckningar i klassrummen och vi började ta bilder igen. De tog som vanligt över kameran och började filma oss och ta en massa bilder. De tycker det är väldigt roligt att kolla på bilder på sig själva och tar en massa "egobilder". Att göra "peace" på bilderna var helt enkelt ett måste från deras sida så vi löd dem! Vi hade olyckligvis glömt den ena kameran idag och eftersom de erövrat den enda kameran vi hade så tänkte vi ta fram mobilen och ta lite bilder med den istället. De tog då över den också på 5 sekunder och sedan såg vi inte mer av den resten av dagen. När vi fick tillbaka den så var den död, de hade spelat upp 100% batteri under bara några timmar. 

 

Vart vi än gick idag så såg vi våra leksaker som vi gett dem. De hade lagt såpbubblorna i sina egna lådor och ett barn som skulle lägga cement höll sitt block under armen hela tiden så att ingen skulle ta det. De tycker det är väldigt roligt att ha något som bara är deras egna och de sprang runt och kramade oss hela dagen för att visa deras tacksamhet. De ville att vi skulle sitta med dem och sökte vår uppmärksamhet hela tiden. Vad som var extra roligt var att vi idag var ensam på barnhemmet med barnen vilket gjorde att vi kunde umgås med nästan allihop. Det fanns några äldre barn som höll sig för sig själva och vi antar att de var blyga, men de yngre tog för sig mer ju längre dagen gick.